Jag är miljöpartist, och förespråkar att 2 % av Sveriges BNP avsätts till vårt militära försvar. Hur går det ihop? Miljöpartiet är ett i grunden pacifistiskt parti, som försöker motverka militarism och militär upprustning och i stället verka förebyggande mot konflikter och krig.

Idag sitter Miljöpartiet i regering tillsammans med Socialdemokraterna, och styr vårt land. Det är ett fantastiskt förtroende som vårt ganska lilla parti har anförtrotts. Det ställer krav på oss som inte fanns när vi var i opposition. Vi måste ta ansvar för hela landet, inte bara våra egna fokusfrågor och intressen. Ett av dessa ansvarsområden är Sveriges militära försvar. Försvarsmaktens primära uppgift är att skydda vårt land och att försvara Sveriges frihet.

Vi måste kunna försvara Sveriges territoriella gränser! Det innebär inte att vi ska kunna föra ett fullskaligt krig mot en klart större försvarsmakt, som t ex Rysslands. Det innebär däremot att vi behöver ha ett militärt försvar med s k krigsavhållande kapacitet. Det innebär att den ska vara så pass stor och effektiv att en potentiell fiende avhåller sig från att starta ett aggressionskrig mot Sverige. Det kräver en försvarsmakt med helt andra dimensioner och funktioner än vi har idag.

Jag har länge funderat kring frågan om en fast målbild för hur mycket resurser som bör avsättas till vårt militära försvar. Länge har jag resonerat i termer av att resurserna bör stå i proportion till den uppgift som riksdag och regering ger till myndigheten. Det är fortfarande i sak korrekt. Nu har jag landat i att vi behöver en mer lättförståelig och tydlig målbild för att komma dit.

Målet om 2 % av BNP är enligt min mening ett sådant, tydligt mål. Ökningen från dagens nivå på strax över 1 % bör inte komma över natt utan successivt över ett antal år, för att pengarna ska användas till rätt materiel, rätt personal och rätt kunskap. Som en jämförelse kan sägas att Sverige under 1960-70-talen lade mellan 3 och 4 % av BNP på försvaret, låt vara med en klart lägre BNP än vi har idag.

Under de senaste 2-3 åren har de säkerhetspolitiska förutsättningarna i vårt närområde kring Östersjön, liksom i världen i stort, drastiskt förändrats. Man kan argumentera om när dessa förändringar tog sin början, men knappast om att de sker eller varifrån förändringarna tar sin näring.

Det är Ryssland som beter sig alltmer expansionistiskt, på bekostnad av respekten för internationell folkrätt och suveräna grannstaters territoriella integritet. Georgien-kriget 2008. Annekteringen av Krim 2014. Invasionen i östra Ukraina med start samma år, vilken fortfarande pågår som ett lågintensivt krig. Alla dessa aggressioner har skett på Rysslands initiativ, i strid med internationell rätt.

I vårt närområde har Ryssland begått ett flertal oprovocerade handlingar, som inte rimligtvis fyller någon funktion i en fredlig, försvarsinriktad och respektfull nations militära försvar. Ryska påsken 2013,  ryska adventen 2014, misstänkta ubåtsoperationer i Stockholms skärgård strax efter regeringsskiftet 2014. Alla dessa är tecken på en aggressioner riktade mot Sverige, där vi antingen vet eller på rimlig grund kan misstänka Ryssland som aktör. Vi har dessutom sett övningsanfall mot Folkmøtet (danska motsvarigheten till Almedalen) på Bornholm 2014. Vi är inte de enda som utsätts för provokationer. Detta är delar i ett större scenario. Lägg därtill den fullskaliga invasionsövningen Zapad (ryska för “Väster”) med totalt 22 000 soldater som genomfördes i Kaliningrads militärområde i september  2013, så framträder en tydlig bild av ett land som under längre tid har förberett sig för att ha förmåga till invasion av andra länder vid Östersjön.

Jag har nu i ett par år varit aktiv fr a på Twitter , för att sprida en bild av vad som sker i Ryssland och hur det påverkar oss. Jag har läst ryska, och öststatskunskap på universitet. Jag har gjort militärtjänsten på Försvarets Tolkskola under Sovjetunionens sista konvulsiva år på 1980-talet. Detta ger mig kunskaper om Ryssland och säkerhetspolitik som de flesta andra svenskar inte kan ha (men där andra kunniga människor får mig att likna en dvärg, erkännes villigt).

Jag är aktiv i Miljöpartiet. Vi är ett i grunden pacifistiskt parti, och sitter i regering i Sverige under en tid när det militära territorialförsvaret i praktiken har avvecklats pga en hotbild som inte längre innefattade ett seriöst hot från omvärlden. Sovjetunionen fanns inte längre. Baltikum var fritt. Ryssland visade tecken på att bli alltmer fritt, ekonomiskt och demokratiskt. Varför skulle vi skydda oss från dem?

Idag ter sig den frågan väldigt aktuell. Få seriösa svenskar ifrågasätter idag att vi har ett behov av en militär försvarsmakt. Som miljöpartist kan jag tycka att det är tråkigt, men det är nödvändigt! Vi kan inte undvika detta ställningstagande när vi sitter i regering, även om försvarsministern inte kommer från vårt eget parti. Regeringen är kollektivt ansvarig för sitt sätt att styra Sverige.

Försvarsmakten behöver ökade resurser för att rätt kunna utföra denna sin huvuduppgift. De resurser som anslagits idag räcker inte. Vi behöver en tydlig målbild för att komma till ett läge där tillräckliga resurser avsätts till vårt militära försvar.

Jag är miljöpartist, och förespråkar att 2 % av Sveriges BNP avsätts till vårt militära försvar. I kommande inlägg här ska jag utveckla lite vad jag personligen anser att dessa resurser bör läggas på.