Jag har varit politiskt intresserad så länge jag kan minnas, mer för att förstå än för att bestämma, tror jag. Hur hänger allt ihop? Hur kommer det sig att världen ser ut som den gör?

Under tonåren var jag aktiv i FPU, Folkpartiets Ungdomsförbund. Det som heter LUF idag. Där jag växte upp – Söndrum ut mot i Halmstad, Falsterbo utanför Malmö ochTäby utanför Stockholm – var det snarast ett slags default att bli moderat. På min gymnasieskola blev jag därför en sorts vänsteraktivist, som folkpartist… Jag var en av de få som gjort ett aktivt val, bort från MUF.

Jag har alltså sett hur ett samhälle ser ut där Moderaterna får styra, efter eget skön. Snygga samhällen, rena samhällen, homogena samhällen. Lätt läskiga samhällen. Funkar utmärkt för oss som är starka. Lämnar inte mycket plats till övriga.

Det fanns två huvudanledningar till att jag valde att bli folkpartist. Det ena var 1%-målet i biståndspolitiken. En lägsta anständighetsnivå, kände jag. FP stod upp för det på den tiden. Jag saknar det Folkpartiet. Det andra var Bengt Westerberg. I partiledardebatten 1985 erkände han frankt att de hade gjort misstag under regeringstiden 1976-82. Det gillade jag. En politiker som kunde erkänna misstag. Sådana vill vi ha vid rodret i vårt samhälle, tänkte jag.

Som politiskt aktiv hamnade jag i en inre konflikt, mellan ideologiska hänsyn och partitaktik. Jag har aldrig varit någon stor vän av partitaktik. Så är det. Viktigare att stå upp för det jag tror på.

Så ser mitt bagage ut. Mer kommer om varför jag hamnade där jag är, i Miljöpartiet, och vad jag vill med mitt politiska engagemang.