Jag har i helgen lyssnat på Matilda Gustavssons “Klubben” som ljudbok.

Det är helt förståeligt att boken snabbt har fått ett sådant renommé. Ämnet är brännande, skandalerna kring #metoo och Svenska Akademien nära i människors medvetanden, historierna så många och hjärtskärande kring Arnault och andra förövare som utpekats under de senaste två åren.

Jag är glad och sorgsen att jag har läst boken.

Glad eftersom ämnet är viktigt. Människor har lidit i många år, och äntligen fått komma till tals. Någon har fått rättvisa, långt fler har fått röster och ännu fler öron som lyssnar. Just detta att blad har tagits från munnar är det allra mest värdefulla i #metoo, som jag ser det. Det finns något oerhört befriande att få berätta sin historia, oförskönad, komplicerad, oavbruten.

Glad eftersom boken är synnerligen väl skriven. Gustavsson skriver här in sig i en lång rad av berömda skribenter, som har skrivit viktiga böcker i svåra ämnen. I en rad av journalister som inte räds det svåra, det riskabla, det kanske farliga i att närma sig ett avslöjande. Hon är ännu ung, och jag hoppas att vi får se mer av hennes penna.

Sorgsen eftersom beskrivningarna i boken visar på ett stort antal människors lidande. Kvinnor vars liv och lust har förändrats och förstörts av en mans lusta och maktfullkomlighet. Och inte bara de 18 kvinnorna i Gustavssons avslöjande artikel i DN i november 2017 eller de kvinnor som kommer till tals i boken, utan med all sannolikhet ett långt antal kvinnor som förblivit tysta, ohörda.

Sorgsen eftersom hennes bok visar hur knepiga frågorna kring #metoo är. Det handlar om sex, det handlar om kriminella övergrepp, det handlar om makt, det handlar om pengar, det handlar om social ställning. Överlappningarna är många och suddiga mellan dessa områden. Det är långt ifrån självklart när en frivillig kontakt övergår i ett övergrepp. Historierna är trovärdiga, och visar på att övergrepp begåtts upprepade gånger, av samma person, över många års tid, medan omgivningen tittat bort, förklarat bort, hållit konsekvenser bort från förövaren. Men påtagligt många av kvinnorna skriver om hur kontakter tagits med ömsesidighet, frivilligt. För att sedan övergå i sin motsats. När sker det? När blir det överenskomna ett övergrepp. Går det att veta i stunden? Eller kan det bara fastställas när vi ser tillbaka på ett förlopp?

Sorgsen eftersom en passage ligger kvar i mig efter att jag lagt ifrån mig boken (kan man det med en bokapp?). Den lyder ungefär att många känner till någon i sin omgivning som har blivit utsatta för sexuella övergrepp, men väldigt få känner till någon förövare i sin omgivning. Nyckelorden här är “känner till”, tror jag. För jag tror inte att det rör sig om några få avvikande monster som beter sig som Arnault.

Det kan vara nästan lika vanligt med gränsöverträdande män, som med utsatta kvinnor. Vi känner bara inte till dem. Och hur många av oss män kan säga med full ärlighet att vi aldrig gjort något som kan betecknas som gränsfall? Om vi ärligt rannsakar oss. Men hur många gör egentligen det?

Missförstå mig rätt. Jag är inte stolt över allt jag har gjort i relation till kvinnor i min omgivning. Samtidigt ter det sig så futtigt i jämförelse med det som skrivs om Arnault i “Klubben”. Ändå vet jag att jag har sårat ett antal personer. Jag tror att allt som står i Gustavssons bok är sant, det vill jag säga. Och att förmodligen har det hänt ännu mer, som inte står där. Som inte har kommit fram, eller som inte kan beläggas tillräckligt väl för att skrivas ut.

Det finns en risk att många män läser den här boken, tänker “ja men, det som jag har gjort är i alla fall inte i närheten av det här”, och på så vis undviker att rannsaka och ändra sitt eget beteende. Och var hamnar vi då? De värsta förövarna blir avslöjade, och får stå skambock, utan att den underliggande kulturen av beteende förändras. Lika viktigt som att föra en förövare av Arnaults magnitud till doms är det att förändra de mönster som får individer i hans omgivning att se honom som ett manligt föredöme. Annars spirar nya blommor i samma mylla, när vintern går över i vår.

Den mest positiva aspekten av #metoo har – som jag ser det – varit att många individer har fått komma till tals om traumatiska erfarenheter. De fick tala, de blev lyssnade till. Följden blev att ett antal män hängdes ut. Det var oerhört jobbigt för dessa män, och för männens närstående. Men om vi försöker att se detta i ljuset av det lidande som deras handlingar har orsakat. Är det då inte värt att männen får lida, för att offren ska slippa (en del av) sitt lidande?

Den trista aspekten av #metoo – åter sett med mina ögon – är att samtalet om hur vi vill ha det i stället, i stort sett har uteblivit. Hur vill vi att mänsklig interaktion gå till? Inklusive mänsklig parningslek, för det är faktiskt det vi talar om. På ett sätt som är acceptabelt, ömsesidigt givande, till och med lustfyllt.

Jag stöter ibland på åsikten att detta är enbart männens problem, och att vi på egen hand måste ändra på oss. Jag är ledsen, jag tror inte att det kommer att ske. Om vi lägger våra förhoppningar på att en sådan process ska komma igång efter #metoo så kommer vi att bli besvikna. Visst, det finns ansatser med samtalsgrupper för män. Jag tror inte att de män som verkligen behöver dessa söker sig dit. Det breda samtalet har inte infunnit sig på två år, och min bedömning är att den heller inte kommer att ske av sig själv.

Kanske är det jag som läser in något i “Klubben”, men jag ser en antydan till ett samtal om dessa saker. I historier som ärligt beskriver hur kvinnor har inlett kontakter i ett ärligt sökande efter något. Kulturell bildning, social avans, sex, bara ha ett roligt samtal eller att festa. Men hur dessa kontakter på olika sätt, på Arnaults initiativ, har övergått i något som kvinnorna inte har velat. Var går gränsen? Var ligger ansvaret, hos respektive individ? Kan vi bygga ett samhälle där varje individ tar ansvar för att uttrycka sina behov och gränser? Och att vi alla lär oss att lyssna på och respektera de behov och gränser som människor i vår omgivning sätter upp?

—————————————————————————————————————————————

Parallellt med “Klubben” har jag läst Samuel Becketts “I väntan på Godot”. Bägge intressanta verk, men de gav tillsammans en oväntad effekt. Prova gärna att läsa Beckett (läsa om, om du har läst den tidigare) och föreställ dig Horace Engdahl i rollen som Estragon, hans gamle vapendragare Stig Larsson som Vladimir, Jean-Claude Arnault som Pozzo och valfri ung kvinna i tjänst på den omskrivna klubben Forum i rollen som Lucky. Läsningen av pjäsen får nu en skrämmande effektfull belysning.

Tyvärr är pjästiteln “I väntan på fru K” redan tagen.