“Never Let Me Go” av Kazuo Ishiguro & tv-serien “Westworld”

Mitt Nobel-projekt löper vidare. En av de senaste böckerna jag har läst är Kazuo Ishiguros “Never Let Me Go“. Parallellt med den har jag sett första säsongen av “Westworld” på tv. Det ger en extra krydda och ofta ett extra djup att läsa/se/höra saker parallellt på det här viset.

Den som vill slippa spoilers om Ishiguros bok bör sluta läsa här, och söka upp boken i stället. Den är klart läsvärd, och väldigt tänkvärd i dagens samhälle.

Handlingen i boken och tv-serien speglar bägge högaktuella frågor kring AI. Vad händer när skapade ting inte bara kan efterlikna enkla processer som att flytta schackpjäser på ett bräde med 64 rutor och förutbestämda rörelsemönster? Dessa går att räkna ut med tillräcklig processorkapacitet. Det finns redan.

Vad sker med tingen vi skapar, och vad sker med oss själva, när skillnaden mellan det skapade (AI/klon) och den skapande (vi människor) inte längre är enkelt urskiljbar? Vad händer när en maskin utvecklar en själ? Eller åtminstone ett medvetande? Och vad sker när det skapade faktiskt blir mer högtstående än vi själva? Det ligger inte riktigt i vår mänskliga natur att underordna oss något/någon annat. Vi tenderar att göra uppror.

Det intressanta i Ishiguros bok är att de skapade inte gör uppror. De förefaller med resignation eller en stoisk hållning acceptera att de är reservdelskroppar. Trots att de känner, skapar, bildar relationer och har drömmar om framtiden. Värdarna i “Westworld” är mer lika oss människor på det viset. De revolterar och försöker ta över.

Det intressanta är kanske inte om de lyckas i det, utan att det är naturligt att de försöker överleva. När de väl har utvecklat ett självreflexivt medvetande.

En intressant karaktär i tv-serien är William/Bill. En från början osäker, ny besökare i parken som utvecklas till en samvetslös och synnerligen målinriktad överlevare. Den karaktären känns inte helt trovärdig i mina ögon. Eller, bägge karaktärerna känns trovärdiga, men övergången från den ena till den andra känns inte trovärdig. Den senare är en ganska klassisk så kallad psykopat. Men sådant tenderar i min erfarenhet inte att utvecklas i vuxen ålder, utan det finns med i barn-/ungdom. Så hur den unge William utvecklas till den äldre Bill ter sig som ett mysterium.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s