Igår flödade sociala medier av ilska över den dom som tingsrätten i Lund avkunnat, där en man friades från våldtäkt med motiveringen att ideliga “nej”-skrik från kvinnan kunde ha förståtts av mannen som en del av ett sexuellt spel, med dominans som tema.

Det är svårt att hitta en balans i detta, idag, mitt uppe i känslor av frustration och ilska. Men det ger också anledning till reflexion kring ett flertal saker. Hur ser samhället egentligen ut idag? Vad är det för sorts samhälle vi vill skapa? Vilken är min egen roll i hur det ser ut idag, och hur det kommer att bli imorgon?

Jag ska vara helt ärlig. Jag är aktiv i ett parti som sätter feminism i förgrunden av sin politik, men har – hittills – inte varit tydlig med att själv kalla mig feminist. Det var inte feminismen som drog mig till Miljöpartiet, utan miljöfrågor och sociala frågor. Jag såg en värld som vi bär ansvar för att skita ner, och jag såg en regering som satte tusen och åter tusen människor på pottkanten genom att försämra socialförsäkringssystemen. Detta förde mig till Miljöpartiet.

Så länge jag kan minnas har jag känt att rättvisa är något grundläggande för ett demokratiskt och juste samhälle. Alla bör – såvitt det är möjligt – få förutsättningar att utvecklas efter sina förutsättningar. Bortsett från att det är en hållning som jag kan stå för så tror jag att detta är grunden till att de nordiska välfärdssamhällena har en så stark konkurrenskraft i världen. Inte bara de som har resursstarka föräldrar och släktingar får förutsättningar att frodas och utvecklas, utan alla som vill det. Det ger en större bas för att hitta starka, smarta, kreativa, ambitiösa individer som kan bidra till en positiv utveckling för Sverige och för världen. Men vi behöver inte hänfalla till konkurrenskraft för att motivera ett rättvist samhälle. Det är helt enkelt en grundläggande värdering för det svenska samhället.

Feminism har jag länge haft svårt för. Från mitt perspektiv fram tills nu har det funnits dels en tidig feminism,  kännetecknad till exempel av Fogelstad-gruppen, som arbetade för utbildning av kvinnor strax efter att de sent om sider fått rösträtt i Sverige. Dels finns det modernare feminism, som i mitt tycke verkar arbeta mer med kamp mot andra, strukturer och individer. Den senare sorten har jag haft svårt för, särskilt när det kommit till uttryck som t ex “Alla män är potentiella våldtäktsmän” eller liknande. Jag har inte känt igen mig i det, och jag har stötts bort från frågan av den typen av argument.

Så jag har varit tyst när det gäller jämställdhet och feminism. Jag har lyssnat när dessa frågor kommit upp, nickat bifallande till ambitioner att nå jämställda villkor mellan män och kvinnor. Men inte aktivt tagit ställning eller bidragit till att jag själv eller samhället ska nå vidare i den riktningen.

Den friande domen i Lunds tingsrätt, och en rad andra domar där det rått tveksamhet kring vad som är ett nej och inte, ställer frågan om både våldtäkt och feminism på sin spets för mig. Jag vill inte leva i ett samhälle där en kvinna kan bli våldförd (bägge parter är eniga om att våld använts) till sexuella aktiviteter, så länge den andra parter tror att hon vill bli våldförd.

Birger jarl instiftade kvinnofriden på 1200-talet. Det är över 700 år sedan det blev ett brott i Sverige att våldföra sig på en kvinna. Det är pinsamt, ledsamt, tragiskt att vi fortfarande ska behöva stå bredvid och se på när kvinnors frid kränks i Sverige idag.

Jag vill inte längre stå bredvid och se på. Vi behöver en samtyckeslagstiftning i Sverige. Nu. Det kan vara svårt att etablera när samtycke föreligger, men det är frågor som vi i så fall kan diskutera och klarlägga. Vi måste börja prata om vad som är OK och inte när det gäller sex. För övrigt är det ju lite märkligt om inte tingsrätten i Lund kan se skillnad på BDSM och övergrepp. Det förra förutsätter (av den lilla kunskap jag har om det) samtycke, överenskommelse, stoppord. Alltså att parterna kommit överens innan.

Mitt  ansvar för våldtäktskulturen är att jag stått bredvid och stillatigande sett på. Det tar slut nu!