Idag är det den 6 juni. I många år kallades det Svenska Flaggans dag. Vi firade Gustav Vasas val till konung av Sverige 1523, av många betraktad som den svenska nationalstatens fader. Med bryska medel fogade han ihop en rad landsändar och tryckte ner dem som tyckte annorlunda än han. Vi firade den svenska Regeringsformen från år 1809, som kung Karl XIII skrev under 6 juni detta år. Det var ändå lite luddigt vad vi firade. Till skillnad från Norges Syttende Mai kändes det inte direkt som någon stor grej i Sverige.

Förstår vi varför det är bra med en svensk nationalstat? Vad har vi för relation till Gustav Vasa? En del av oss är släkt med honom rent fysiskt, visst, men bortom det. Hur känns det att tänka på mannen som kastade ut den enda fungerande skol- och sjukvårdsorganisationen (katolska kyrkan) i landet för att tillskansa sig pengar, makt, böcker för bokföring och järn från klockor att göra kanoner av? Mannen som skapade stabilitet i Sverige satte också sin egen ätt på en tron som tidigare tillsatts genom val (iofs med en väldigt begränsad krets av väljare, men ändå).

Blir vi varma i hjärtat vid tanken på vår grundlag? Tanken känns så konstig att jag inte ens vet vad jag ska skriva efter den meningen… Grundlagen har en självklar ställning i Norge och USA, där denna symbol har utgjort grunden för frihet och rättigheter. Är det så i Sverige? Kan vi ens korrekt citera den första paragrafen ur Regeringsformen? Ordet “offentlig” verkar väldigt ofta falla bort när den citeras.

Är vi stolta över vårt land idag? Ja, när sportprestationer ska firas samlas vi. Fotbollslandslagen, där damerna skördat klart större framgångar än herrarna. Tre Kronor. Friidrotts- och tennisstjärnor blir ikoner för det svenska folket. Den oförliknelige guldgossen, Zlatan Ibrahimovic (japp, zlatan betyder “gyllene” 🙂 ).

Men bortom sport? Hur ofta känner vi stolthet över – och ger uttryck för det – Sverige som vi lever i idag? Det verkar saknas en kollektiv självkänsla över det svenska. Tomrummet fylls av andra krafter, som har sina egna, väldigt egna och dysfunktionella, uttryck för nationell stolthet. Här kan ni läsa om Sverigedemokraternas definition av sin nationalism. Det låter kanske bra. Men som så många andra gånger förr; Sverigedemokraternas ord och deras praktiska handling talar två olika, helt obesläktade språk.

Så här skulle jag definiera nationalism: En känsla av hemmahörighet och stolthet i en nation. Jag känner mig hemma i Sverige, och är stolt över att vara svensk. Jag kommer till varför lite längre ner. För mig är Sverigedemokraterna inte nationalister. De är chauvinister. Deras stolthet är fanatisk och utgår inte enbart från en stolthet över vad vi är och gör i Sverige, utan är oundgängligen förknippad med att förtrycka andra människor. Baserat på kön, etnicitet, sexuell läggning, whatever diskrimineringsgrund. De hämtar sin känsla av egenvärde i att trycka ner andra människor. Det är en falsk stolthet. En väldigt osvensk stolthet.

Vad är så värt att fira i Sverige denna dag? Massor av saker. Vi har 200 år av fred!!! Visst, vi “glömde” att sluta fred med San Marino i efterdyningarna av Napoleon-krigen, och visst kan man ha mycket synpunkter på Sveriges agerande för att slippa dras in i andra världskriget. Men vi har uppnått ett välstånd utan motstycke, och inte i så liten utsträckning för att vi har undgått att döda människor och förstöra infrastruktur i olika krig. Det är värt att vara stolt över.

Vi har en öppenhet mot det nya som jag kommer att uppskatta allt mer. Vid resor till Spanien är det förstås väldigt roligt att äta spansk mat. Men det finns heller inget annat. I Sverige kan vi äta mat från snart sagt jordens alla hörn, för att det finns människor därifrån som lagar sin etniska mat här. Det är helt fantastiskt. Traditionellt svensk mat är också trevlig, men ärligt talat, hur spännande är det med blodpudding, palt och knäckebröd? Tacka vet jag en rejäl lamb tikka balti eller lite hummus till maten! 🙂

Vi välkomnar människor hit, som av olika anledningar inte kan bo kvar i sina länder. Det andas en rejäl dos självcentrering att tro att människor söker sig hit av bekvämlighet eller lycksökeri. De flesta som kommer hit skulle helst bo kvar i sina hemländer, men kan inte det. Krig, förföljelse, klimatförändringar och fattigdom tvingar människor att flytta. De vet att det finns ett konstigt land i norra Europa, med fred och välstånd. Där kanske de kan söka en fristad? Ordet asyl betyder egentligen fristad. En plats där de kan sträva efter det mest naturligt mänskliga i världen: Att skapa en trygg och stabil plats för sig själv och sin familj. Oavsett hur den familjen ser ut.

Vi har (fortfarande) en generell välfärd, som saknar motstycke i världen, förutom i våra nordiska grannländer. Det är något att vara stolt över på rent moralisk grund, förutom att det medför en fantastisk konkurrensfördel. Vi tar hand om vårt främsta kapital, människor, för landets bästa. Ja, det kan bli bättre. Ja, det har försämrats under en lång tid. Men sett över två seklers tid har vi – tillsammans – uppnått helt sagolika förbättringar i vårt land. Det är ekonomiskt effektivt, men framför allt är det moraliskt riktigt!

Vi har en fantastisk offentlig byråkrati. Jag har bott i USA ett år, och vistats en del i Ryssland. Bägge dessa erfarenheter gör mig väldigt tacksam och glad över svensk offentlig byråkrati. Den är – i jämförelse – oerhört effektiv och opartisk. Ja, det finns utrymme för förbättringar. Det kommer det alltid att göra. Men båda de stora makterna i världen idag faller klart till korta mot Sverige när det gäller byråkratisk effektivitet. Det är värt att fira. Det gör vi idag.

Imorgon jobbar vi vidare med att fortsätta förbättra det samhälle vi bor i och bygger tillsammans. Ok? 🙂