Sven Hirdman skriver i en slutreplik på DN Debatt om NATO och Ryssland och svenska säkerhetspolitik. Jag tänker börja med att fokusera på några saker som är bra i Hirdmans artikel.

Det sista blir det första: Hirdman är tydlig med att han anser att Sverige behöver ett starkare försvar. Det är bra. Han skriver att ”Sverige i dagens spända läge bör lägga betydligt större resurser på ett modern och flexibelt totalförsvar”. Det är bra.

Ytterligare en bra sak som Hirdman säger väl är att debatten om Sveriges säkerhetspolitik är emotionell och kortsynt. Det är sant, och dåligt. Dessutom tas ofta säkerhetspolitiken s a s som fånge för att göra inrikespolitiska poänger. Det kan vara taktiskt riktigt, men är farligt för Sveriges säkerhet.

Hirdman säger att kritiker tafsat på hans heder i stället för att bemöta hans argument. Jag skulle vilja påstå att båda aspekter har varit integrerade delar av kritiken mot Hirdman. Han har förvisso hudflängts för sitt deltagande i en rysk institution där Rysslands utrikesminister sitter ordförande. OCH bemötts sakligt men nedgörande för hans hållning. Det är bra att han lyfter fram sakförhållanden till sitt deltagande i det ryska institutet. Dessa förhållande synes legitima, eller i varje fall kan det ha varit svårt att förutse dagens säkerhetspolitiska läge när institutet bildades för 5 år sedan. Det gör dock inte sakargumenten mot Hirdman mindre giltiga.

Det är vidare bra att Hirdman lyfter fram de folkrättsbrott han – med rätta – anser att Ryssland begått. De är många, de är flagranta och ingen analys av Sveriges säkerhetspolitiska situation idag blir fullständig utan att den tar med dessa folkrättsbrott.

För att korrekt förstå dessa brott anser jag det fullständigt avgörande att sätta rätt ord på det som händer. Sven och jag har läst ryska för samma lärare, en mycket noggrann man, så han vet vikten av att sätta rätt ord på saker, i synnerhet när det gäller Ryssland. Desto mer anmärkningsvärt blir det att läsa bland dessa folkrättsbrott att annekteringen av Krim följde efter folkomröstningen, inte tvärtom. Där har Hirdman helt försummat Putins eget erkännande att det var reguljära ryska soldater som planerat ingrep som ”små gröna män” i Krim. Annektering först, sedan folkomröstning i strid med folkrätten. Den ordningen stämmer med historien, inte tvärtom. Här börjar Hirdman glida på ett för mig svårbegripligt och obehagligt sätt.

Vidare skriver Hirdman att ”huvuddelen av den militära verksamheten utövas av de rysk-ukrainska separatisterna”. Hur vet han det? Det vore en sak om han skrev detta i konjunktiv, som en möjlighet, men det står i modus indikativ, som en sanning. Hirdman fortsätter att glida på ett svårbegripligt och obehagligt sätt.

Hirdmans huvudargument är att Ryssland är som det är, och det måste vi ta hänsyn till pga Sveriges läge. Att vifta bort det som ryssarna gör vore naivt.

Jag håller med om att Ryssland är som det är. Det är en av mina stående huvudpunkter när jag diskuterar Ryssland. Under 90-talet såg vi en positiv utveckling med ökad demokrati och yttrandefrihet, och i svensk debatt verkade en extrapolering av detta förutsättas. Allt skulle ständigt bli bättre, och Ryssland skulle bli som vi ungefär.

Den som kan sitt Ryssland och sin ryska historia vet att utvecklingen visavi Väst snarare går fram och tillbaka; än rör sig landet närmare Väst, än sluter det sig inom sina egna gränser och traditioner. Det är detta senare vi skådar nu. Ryssland ser med misstänksamhet på Väst (Europa + USA), och hyllar i stället sin egen historia, det typiskt ryska. Det är naturligt för Ryssland att relatera till 1800-talet och till och med 1400-talet i denna kontext. Det är inte galet. Ryssland är som det är.

Problemet med Hirdmans slutreplik är att man får ett intryck att Ryssland är något statiskt. Det stämmer inte. Ryssland förändras just fram och tillbaka, ganska snabbt. När ett land med betydande militär kapacitet, ökande sådan, och en tradition att hänvisa till styrka och att förakta svaghet svänger snabbt så gör omgivningen klokt i att vara flexibla, starka men inte undfallande. Undfallenhet skulle med all sannolikhet betraktas som att fältet är fritt för avancemang. Det gynnar inte svenska säkerhetspolitiska intressen.

Svensk (säkerhets-)politisk debatt hamnar gärna i ett svart-vitt läge. Är du för eller är du emot? Så kan vi inte samla oss till försvar för det som är genuint svenskt. Vår säkerhet och vår öppenhet, jämställdhet och demokrati. Vi behöver samling kring dessa värden, inte en polariserad debatt som utgår från att positionera sig i förhållande till en eller annan motståndare.

Behöver Sverige ett NATO-medlemskap idag? Jag är tveksam. Vi behöver ett starkare militärt försvar. För att Ryssland är som det är. Vi har under några årtionden bara inte sett detta. Vi kanske har velat att utvecklingen ska leda till att de blir mer som vi. Och det kanske landet blir en dag. Men just nu kan vi inte utgå från det. Då bortser vi från de fakta som ligger på bordet: Ryssland för krig i främmande land och provocerar gentemot hela Västeuropa. Det är ett chicken race, det leds av en f d KGB-officer och just nu leker de katt och råtta med oss.

Sverige har i 60 år samarbetat militärt med USA och NATO. Ryssland betraktar inte Sverige som neutralt eller alliansfritt mer än i någon högst formell bemärkelse. De ser realpolitiskt och militärstrategiskt på läget, som det är och har varit i många år. Det bör även vi göra.

Behöver Sverige en NATO-utredning? Nej, det tror jag inte. Vi behöver något betydligt större än så. Vi behöver det som Oscar Jonsson efterfrågade i Expressen i veckan som gick: En nationell säkerhetsstrategi där mål, medel och resurser för att främja svenska intressen definieras och säkras. Det är vad vi behöver. Inte retorik kring den ena eller andra symbolen.

Jag är miljöpartist, och jag förespråkar ett starkare militärt försvar.