I dagarna har partiledningarna för både Centerpartiet och Kristdemokraterna tagit ställning för att Sverige ska gå med i NATO. Samtidigt har försvarsminister Peter Hultqvist slagit fast en linje som verkar bli Socialdemokraternas, och som redan fått benämningen “Hultqvistdoktrinen“. Enligt denna linje ska Sverige ingå närmare bilateralt militärt samarbete med USA, utan att gå med i försvarsalliansen. Detta för att ett medlemskap inte ger lika snabbt och effektivt skydd som ett direkt samarbete mellan våra två länder.

I radioprogrammet P1 Morgon debatterade imorse KD:s partiledare Ebba Busch-Thor och Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Jakop Dalunde denna fråga. Busch-Thor företrädde en vid det här laget välkänd linje bland NATO-förespråkare; endast som medlemmar åtnjuter vi garantier om skydd under NATO-traktatens artikel 5, som förpliktigar alla medlemmar att ingripa till skydd för en annan medlem i försvarsalliansen.

Dalunde talade sig varm för en annan, till synes motsatt linje; i stället för att utöka vårt militära försvar och bidra till en säkerhetspolitisk upptrappning bör vi i Sverige bevara vårt oberoende och verka för diplomatiska lösningar.

Det känns oerhört tråkigt med den polarisering som finns i svensk politik idag, och som visade sig även i debatten mellan Busch-Thor och Dalunde. Varför skulle ett starkt militärt territorialförsvar utesluta att Sverige verkar för diplomatiska lösningar i konflikter både nära och fjärran? På 1960-talet hade Sverige världens fjärde största militärmakt. Vi kunde ställa upp en försvarsarmé på en miljon man, inom en vecka om jag inte minns fel. Verkade vi för den skull inte för diplomatiska lösningar i konflikter och oroshärdar? Snarare tvärtom, skulle jag vilja påstå.

Det finns ett icke föraktligt antal ledare i världen som lyssnar mindre på den som är svag än den som är stark. Rysslands ledare hör av tradition till den gruppen. Putin är ett extremt tydligt exempel på det, med sin personliga machostil och närmast samuraj-liknande ideal. Den som tror att den nuvarande ryska regimen lyssnar till mjuka och vänliga ord i ljuset av flagranta och upprepade övergrepp mot suveräna grannstater och även i vårt omedelbara närområde ter sig i mina ögon som oerhört naiv.

Busch-Thor använder en liknelse om en försäkring för att motivera att Sverige bör ansöka om medlemskap i NATO. Jag håller med om liknelsen med en försäkring, men inte för att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen NATO. Däremot är liknelsen relevant för strävan om ett närmare samarbete med USA, i enlighet med Hultqvistdoktrinen. Liknelsen kräver dock ytterligare resurser till vårt eget militära försvar, för att äga någon som helst giltighet. Vi blir inte trovärdiga som samarbetspartner till USA, och inte heller i Rysslands ögon när deras farkoster till sjöss och i luften rör sig farligt nära våra gränser, om vi inte har en rimlig egen militär styrka.

Jag önskar att vi inte behövde lägga pengar på vårt militära försvar, men med tanke på vad som händer på andra sidan Östersjön vore det helt enkelt inte ansvarsfullt att föra en sådan politik. Vi behöver ett starkare militärt försvar, för att vara trovärdiga i vårt territoriella försvar och för att kunna vara den diplomatins röst som länge varit Sveriges (självpåtagna?) roll i Europa och världen.

Kanske blir 2018 ett NATO-val, som t ex Patrik Oksanen hävdar i Hela Hälsingland. Men är det verkligen rätt väg framåt, för Sverige och för vårt försvar? Nu väntar fortsatt politisk debatt kring NATO-frågan, samtidigt som vårt försvar kämpar vidare med bristfälliga resurser. Inrikespolitiska och partistrategiska hänsyn tycks gå före tvärpolitiskt samarbete för att åstadkomma ett militärt försvar som ger trovärdighet åt våra diplomatiska ansträngningar och ett rimligt skydd för våra territoriella gränser.