I veckan träffade jag på en äldre kollega på ett seminarium i Stockholm. En kollega som jag hört flera gånger under min utbildning, och sett ännu fler gånger i media. Han har uträttat mycket gott i sitt arbete. Han är en kollega som man lyssnar på när han talar, för han har något att förmedla.

Vi pratade om vad vi gör nu, och han har förstås sett att jag är politiker idag. Han samtidigt prisade det engagemang jag visar och lyfte ett varningens finger att en del av mina uttalanden låter som klyschor.

Saken är den att han har helt rätt. När jag debatterar med meningsmotståndare, i allmänhet förstås men i synnerhet på sociala medier, så blir tonen ofta klyschig. Det går snabbt, måste vara kondenserat till få tecken (i alla fall på Twitter) och leverera en punch line innan utrymmet tagit slut och folks uppmärksamhet vandrat vidare i flödet.

Jag vill inte vara en del av ett samtalsklimat som trivialiserar politiska frågor och även människors förmåga att ta emot komplicerade budskap. Samtidigt är jag en del av ett system som är och ska vara större än jag själv. Demokratins kärna är att ju flera som deltar desto bättre förankrade blir beslut hos folket. Hos dem som besluten til syvende og sidst berör.

Jag tror att vi har ett centralt dilemma i dagens demokratier, runt om i världen. Människor i breda folklager har helt eller delvis tappat tilltron till det politiska projektet. Till politikers vilja och förmåga att göra gott för dem själva och för samhället i stort. När människor tappar tilltron till ett system blir de benägna att söka ett alternativ.

Jag tror (åter detta tror) att stödet för både Donald Trump och högerpopulistiska/rasistiska partier i Europa finner sin förklaring här. Människor känner att samhället och politikerna gått dem förbi, utan att lyssna på dem, lämnat dem efter sig. Vart ska de då söka sig? Vems är felet att det gått fel?

Där tror jag mycket av skepticismen mot invandring ligger. En önskan att förklara det man inte förstår. Trots idoga försök har man inte lyckats visa på att invandring verkligen skapar de problem som högerpopulismen utpekar den för. Men det spelar mindre roll än människors behov att kunna förklara det obegripliga.

Vi skapar oss dessa förklaringsmodeller, därför att alternativet vore outhärdligt. Alternativet att stå där med tomheten som breder ut sig. Det tolererar inte vi människor.

Vem bär ansvar för att det blivit så? Vem bär ansvar för att vända utvecklingen?

Den första frågan undrar jag om den kan besvaras. Jag tror definitivt inte att vi finner en lösning i att fokusera alltför mycket på den. Jag vill fokusera mer på den andra frågan, för där kan finnas en lösning och ett hopp för framtiden.

Så: Vem bär ansvar för att vända utvecklingen i den politiska debatten?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Det gör jag. Och du. Men dig kan jag inte påverka. Jag kan (möjligtvis) påverka det jag själv gör.

Så jag åtar mig detta, för egen del:

• Jag ska göra mitt bästa för att undvika klyschor i det politiska samtalet.
• Jag kommer säkerligen att misslyckas (till en början med detta), så då åtar jag mig att lyssna på den som påtalar att jag använder mig av en klyscha.
• Jag åtar mig att prata om vad jag vill göra, inte tolka vad andra politiker ämnar göra.
• När en diskussion börjar “spåra ur” tänker jag ta en timeout på specificerad längd, för att kyla ner mina egna känslor och fundera igenom vad jag egentligen vill säga.
• Jag kommer att försöka träffa fler meningsmotståndare IRL/AFK (jag vet att jag utmärker mig som gammal genom att använda de uttrycken). Det är mycket trevligare och mer konstruktivt än att prata på sociala medier, har jag märkt.
• Den här listan kommer att behöva revideras. En del ändras, annat läggas till. Men det är en början, i alla fall.

Vår demokrati behöver demokratiseras, inte trumpifieras. Jag måste dra mitt strå till stacken.