Sjukskrivningar är åter på tapeten. Expressen ondgör sig över att regeringen tog bort den bortre gränsen (den s k stupstocken) i sjukförsäkringen tidigare i år. Det föranleder många invändningar på sociala medier, riktade mot Expressen.

Jag har förståelse för Försäkringskassans frustration över bristfälliga underlag. De anser att underlagen behöver förbättras. De har talat om detta och arbetat för detta sedan jag läste grundutbildningen till läkare på 90-talet. Att underkänna utlåtanden som inte håller måttet har hittills inte lett till det resultat som myndigheten önskar.

Den nuvarande sjukskrivningsprocessen fungerar inte bra. Den behöver stöpas om, för att bättre fylla sin funktion. Och det är här jag skulle vilja börja: Vad fyller den för funktion? Varför har vi en sjukförsäkring?

• Det handlar ju om att kunna få en ersättning som man kan leva på, även om man blir sjuk.
• Det handlar om att få en rättvis och rimlig bedömning av sin arbetsförmåga. Inte sin sjukdomsbild egentligen, även om den naturligtvis är central som faktor.
• Det handlar om att kunna erbjudas en väg tillbaka till en arbetsförmåga, i sitt nuvarande arbete eller annan sysselsättning.

Jag skulle vilja säga att dagens sjukskrivningsprocess möjligen håller måttet i den första punkten, men inte i de två andra.

Vi behöver en ny sjukskrivningsprocess. Här följer några drag, som jag tror att en sådan process behöver innehålla:

• Den bör vara individcentrerad. Idag är sjukintyg individcentrerade på det sättet att det som framkommer är patientens egna uppgifter, mer eller mindre skickligt filtrerade av läkaren. Hen har ingen eller ytterst liten kännedom om de faktiska arbetsuppgifter som patienten har, eller hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Jag vill påstå att det är helt omöjligt att säkert bedöma arbetsförmåga för en patient, enbart baserat på vad som sägs på läkarexpeditionen.
• Den bör utgå från arbetssituationen. Under de 11 år jag arbetade på vårdcentral gjorde jag aldrig ett enda arbetsplatsbesök. Bedömningar av arbetsförmåga borde i mycket större utsträckning göras på plats, i samråd med ansvariga på arbetsplatsen. Hur fungerar individen i de tekniska moment som ingår i arbetet? I arbetsgruppen?
• Den bör vara lösningsorienterad. Vilka problem har individen? Vad kan göras enskilt eller i grupp för att modifiera patientens och arbetsplatsens funktion? Då räcker det inte med en läkare som gör bedömningen. Andra professioner behöver oftast involveras, såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor, psykoterapeuter. Det beror på vilka problem det handlar om.
• Den bör således vara teambaserad. Flera olika professioner kan arbeta tillsammans i bedömning och åtgärder av sjukdom och nedsättning av arbetsförmåga. Detta arbete bör bedrivas nära patientens arbetsplats.
• Ni ser vart det här leder, va? Sjukintyg bör utföras av företagsläkare, på eller i nära anslutning till arbetsplatsen. Då utfärdas sjukintyg av professionella personer som har kännedom inte bara om patienten och sjukdomen, utan också om arbetsplatsen, om ergonomi och om arbetsinriktad rehabilitering. Först då kommer vi att få en sjukskrivningsprocess som är effektiv, rättssäker och ger medicinska underlag till Försäkringskassan som håller måttet kvalitetsmässigt.

Så sluta att sparka på allmänläkare, som inte skriver tillräckligt bra intyg! It ain’t gonna happen, ever.

Gör om systemet, för patienternas och rättssäkerhetens och hela samhällets skull! Upprusta och uppgradera företagshälsovården, så att den kan verka för en effektiv sjukskrivningsprocess och arbetsinriktad rehabilitering!