Jag nåddes av nyheten om Hans Roslings bortgång på väg hem från arbetet idag. Fast han var 68 på sitt 69:e år känns det som en förtida bortgång. Vår värld behöver hans fokus på sanning, kunskap och pedagogik så mycket mer än någonsin förr.

En gång fick jag en timme av Hans Roslings tid, helt ensam med honom och hans pedagogiska förmåga som vi fått se på TedX och Youtube.

I mitten av 90-talet, som medicinstudent, var jag aktiv i något som hette SweMSIC (Swedish Medical Students’ International Committee). Motsvarande heter tydligen IFMSA-Sweden idag. Vi organiserade utbyten mellan svenska medicinstudenter som åkte ut i världen och internationella studenter som kom till Sverige på utbyten.

Jag ansvarade vid ett tillfälle för några zimbabwiska studenters vistelse i Sverige. De kom på stipendium via Svenska Institutet. Hur många vi skulle kunna bjuda in berodde på hur mycket pengar vi kunde få tilldelade. Jag visste inte så mycket om det hela, men ärvde en del papper från min företrädare från året innan. Så jag gjorde som jag brukade. Plankade förra årets ansökan och förbättrade där jag kunde. Jag var ganska nöjd med resultatet, om jag får säga det själv.

Någonstans i mig flimrade en ödmjuk tanke snabbt förbi. Tänk om ansökan kunde skrivas bättre, av någon med mer erfarenhet än lilla jag på detta område? Vem kände jag till som kunde tänkas veta något om ansökningar för utländska studenter till Sverige?

Namnet Hans Rosling kom upp i huvudet. Hade inte föreläsaren några terminer tidigare uppmanat oss att kontakta honom om vi hade frågor om internationell hälsa? Men skulle han verkligen ta sig tid med min lilla ansökan?

Jag stegade iväg till hans kontor, i alla fall, och knackade på. Eller ringde jag först, kanske? Minns inte riktigt. I alla fall, han tog emot mig vänligt och jag berättade mitt ärende.

“Visst”, sade han, “låt oss ta en titt på din ansökan.” Ni hör hans karakteristiska röst?

Han läste tyst igenom vad jag mödosamt hade totat ihop på 3-4 timmars tid.

“Det här är bra, Fredrik”, sade han till sist, “men jag tror att den kan bli ännu bättre.”

Sedan ägnade Hans en 15-20 minuter åt att ta isär min ansökan i små beståndsdelar.

När den låg där på bordet (bildligt talat), i småbitar, tittade han upp på mig, log och sade:

“Du klarar av det här, va?”

Sedan förklarade han pedagogiskt att byråkrater är inga onda människor. De har fått en summa pengar att fördela, ett antal regler att följa vid fördelningen och det är deras jobb. Så det handlar om att formulera ansökan på ett sätt som klickar väl in med de regler som handläggaren är satt att följa.

Jag behöver väl inte säga att ansökan blev oändligt mycket bättre i den version som Hans Rosling hjälpte mig att sätta ihop? Resultatet: Vi fick dubbelt så mycket pengar som vi hade fått året före. Dubbelt så mycket pengar att bjuda in studenter från Zimbabwe för några veckors utbyte i Uppsala.

––––––––––––

Jag grät vid ratten på vägen hem idag. Men det hade han inte velat, den gode professorn.

Vad hade Hans Rosling sagt?

“Don’t cry for me!” Med sin väldigt personliga, grava brytning på engelska.

“I had a faaan-tastic life! I had the opportunity to help people, and I did that as best I could. If you mourn me, go out in the wörld and make it better! Then I will smile in the heaven that I don’t believe in.” Med sitt välvilliga leende och subtila humor. Så tror jag att han skulle ha sagt.