Om knäckebröd och politiskt engagemang.

Till kaffet idag tar jag en knäckebrödsmacka med kaviar på. Falu Rågrut, som oftast. Tankarna glider iväg till två olika historier om knäckebröd, inhämtade under väldigt olika delar av mitt liv.

Lunch i S:t Knuts skola i Falsterbo, någon gång kring 1980. Min lärare heter Inger Sarvik. En sådan där lärare som verkligen såg sina elever. Hon berättar om hur de fick knäckebröd till lunch när hon var barn. Men man fick minsann inte bre smör på vilken sida man ville. De djupa hålen endast på söndagar, övriga dagar bredde man på sidan med de grunda hålen. Spara på det dyra smöret! En annan tid, ett annat Sverige.

Studietiden i Uppsala. Min gode vän Peter berättar om hur de tog med knäckebröd ner till Italien, när han var liten pojke. Peters morfar smakade på det torra brödet, nickade tankfullt och sade: “Buono, per i poveri.” (Bra, för de fattiga) En annan tid, ett annat Europa.

Panorera ut. Min frukost med knäckemacka idag.

Jag sitter vid min iMac, den nya iPhone 8 ligger och laddar vid sidan om datorn, den självkörande Teslan står uppkopplad utanför fönstret. Om någon timme kommer en ungdom via appen Yepstr och hjälper till med trädgårdsarbete. Jag skriver ett blogginlägg som direkt går ut på flera sociala medier när jag trycker på “Publicera”.

Sverige har gått från söndagssida av knäckebrödet till ett av de mest uppkopplade länderna i världen.

Hur gick det här till? Kan vi räkna med att det fortsätter i tangentens riktning?

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid den sista frågeställningen, och hur det är kopplat till mitt politiska engagemang.

Den utveckling jag ser framför mig för Sverige inger en del farhågor. Jag tror att andra länder kommer att springa förbi oss, inte för att vi är dåliga eller svaga utan för att de är snabbare och starkare.

Sveriges grundläge (default mode, om man så vill) är: Ett litet, kallt land i Europas utkanter. För att vi ska vara världsledande krävs två saker, väldigt förenklat: Vi är starka, samtidigt som konkurrerande stormakter är svaga. Det här gällde efter världskrigen, som vi slapp undan.

Perioden av återuppbyggnad efter krigen (1945-70, give or take några år) var en historisk period som saknar paralleller i Sverige. En helt fantastisk utveckling, ekonomiskt och socialt. Då föddes bl a jag.

Sverige fortsätter att vara starkt, vill jag hävda. Men andra länder är inte längre försvagade på samma sätt. Och då glider Sverige långsamt neråt i olika statistiska tabeller. Det är lätt att fråga sig när sådant sker, vad som har gått fel. Vem bär skulden? Men tänk om ingen bär skulden? Tänk om vi kommer att ha det fortsatt bra, bara inte världsbäst. Hur anpassar vi oss till det? Som individer, som grupper inom samhället, som land?

Det här skeendet tror jag är en av Sveriges stora utmaningar under de närmaste årtiondena. Det riskerar att leda till proteströstning på partier som saknar egna lösningar men sannerligen kan peka ut syndabockar. Ökat stöd till proteströrelser som inte hyser några moraliska betänkligheter att lägga skuld på folkgrupper som redan lidit oerhört under förföljelser och folkmord.

Jag ser det som en motivation till politiskt engagemang att erbjuda ett stabilt alternativ till dessa – på olika sätt – revolterande rörelser.

Motivationen att vara just miljöpartist är förstås att vi är det parti som erbjuder de mest sammanhängande och långsiktiga lösningarna på ett hållbart samhälle – lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Men det vet ni ju redan. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s