Vi pratar ofta om hyrläkare. Inhyrd personal i stort, men inhyrda läkare bär på något sätt en särskild symbolik. En högavlönad grupp med hög status som plötsligt får än högre lön, men med förmodat mindre ansvar.

Det sticker i ögonen. Miljonerna det kostar sticker också i ögonen. Men jag tror att det sticker extra i ögonen med en grupp människor som redan har lön och status, men vill ha mer.

Vi vet att det finns inhyrda sjuksköterskor, som i en hel del verksamheter kostar mer än de inhyrda läkarna. Men här handlar det om en grupp kvinnor och män som vi vet har lägre lön än vår uppskattning för deras arbete och ansvar. Så deras ersättning sticker inte lika mycket i ögonen.

(Om det mot förmodan finns någon läsare som tycker att sjuksköterskor inte tar stort ansvar: Var vänlig leta upp närmaste vägg och släng dig in i den!)

Argumenten som ofta framförs om hyrpersonal är att

• de kostar mycket pengar (sant);
• att pengarna skulle kunna användas bättre (sant);
• att de i sig utgör ett problem (falskt).

Jag tänkte försöka resonera utifrån push & pull-faktorer, för att förstå fenomenet med hyrpersonal, och vad som kan / bör göras åt det. På svenska skulle detta kunna översättas “knuffa & dra”.

Pull

Vad drar människor ut i arbete som hyrpersonal?

Ersättningen är bättre än vid löneanställning. Det är sannolikt en faktor. Å andra sidan förväntas man producera & prestera från dag 1 på arbetsplatsen. Föga inskolning och tolerans för ovana ingår i villkoren.

Friheten att själv kunna välja arbetsplats och -tid tror jag är en väl så viktig faktor, relaterad till push-faktorer. Å andra sidan blir man inte riktigt en i gänget. Sällan kallad på arbetsplatsmöten (om man inte gjort bort sig, eller gjort ett väldigt positivt intryck så att de vill ha en kvar). Ingen fortbildning, inte utvecklingssamtal.

Så pengarna och friheten är också kopplade till en viss ensamhet. En del trivs med detta, andra inte.

Variationen kan också förklara hyrpersonal, till viss del. Att få se nya arbetsplatser, nya arbetskamrater, nya miljöer. Detta ställer egentligen högre krav på anpassningsbarhet hos individen än att vara löneanställd på en och samma plats. För vissa inhyrda stämmer detta. För andra är det – tyvärr – precis tvärtom. De har samarbetsproblem som gör det svårt för dem att klara sig på en vanlig arbetsplats. Så då går ut i hyrbranschen i stället. Det blir oftast inte bra. De för med sig ett dåligt rykte, samtidigt som hyrföretagen har ett ansvar gentemot individen, att försöka hitta uppdrag till dem. Här får de problem, liksom uppdragsgivarna och i slutändan patienterna/brukarna/klienterna.

Push

Den andra sidan kallade jag “push” eller “knuffa”. Dessa faktorer tror jag rymmer en viktigare förklaringsmodell till att vissa väljer att gå ut i hyrbranschen. Och samtidigt hur vi få kontroll över volymen av inhyrd personal.

De flesta som är nöjda med sin arbetsplats brukar berätta om en god arbetsmiljö. De förstår vad de ska göra, de har resurser (antingen själva eller i grupp) att hantera de problem de möter, och de upplever att arbetsuppgifterna är meningsfulla.

Den som här känner igen Aaron Antonovskys KASAM-begrepp är ju helt rätt på det: Begriplighet , hanterbarhet, meningsfullhet. Om vi lyckas åstadkomma det på våra arbetsplatser så försvinner den viktigaste faktorn som knuffar människor över i den lockande hyrbranschen.

Om man inte känner att ens arbete är begripligt, hanterbart och meningsfullt, ja då kommer man förr eller senare att söka sig därifrån. Kanske till något som erbjuder en mer hanterbar arbetsbörda. Eller åtminstone en högre ersättning för en arbetsbörda som över tid upplevs som svårhanterlig.

(De inom sjukvården som inte upplever sina arbetsuppgifter som meningsfulla bör sannolikt uppmuntras att söka sig bort från yrket, över huvud taget)

Kostnaderna för hyrpersonal är en termometer

Liknelsen ovan är en av mina käpphästar. Kostnaderna för inhyrd personal är en budgetpost, inget mer. Den utgör inget problem i sig. Lika lite som feber hos en patient med en infektion är en fara i sig. (Och nej, kostnaderna för hyrpersonal idag är ingenstans i närheten av att kunna liknas vid feber på 41-42°).

Däremot talar ökade kostnader för inhyrd personal om att vi har ett underliggande problem som behöver identifieras och åtgärdas. Det är större, kräver djupare insatser och mer engagemang än att klaga över att X antal miljoner går till inhyrd personal.

Det handlar om att verkligen se arbetsuppgifter, arbetsplatser, arbetstagare. Vad gör de? Vilka resurser behöver de för att kunna uträtta arbetet på ett tillfredsställande sätt?

Där tror jag – våra moderna verktyg och organisationsteorier till trots – att vi ännu har mycket att göra.

Dessutom tror jag inte att vi kan – eller bör försöka – få bort all inhyrd personal. Det är och förblir en viktig regulator där det finns brister på arbetskraft. Den långsiktiga uppgiften inom de olika branscher där inhyrd personal finns blir i stället att lyssna på signalen om behov av långsiktiga åtgärder, och göra det nödvändiga och slitiga arbetet för att komma ditåt.

Det finns mer att säga om vad inhyrd personal egentligen kostar, men det sparar jag nog till ett senare blogginlägg.