Idag diskuterar vi i väldigt upprörda tonfall ett domslut i tingsrätt, som går emot vad de allra flesta av oss skulle säga att svensk lagstiftning och svensk kultur säger.

• Det är inte ok att misshandla sin partner för att man kommer från en bra familj.
• “[Den misstänktes ]familj verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan.”
• Den här typen av värderande omdömen i domslut är djupt upprörande, och domstolar ska inte döma så.
• Det förväntas inte av ett offer att i första hand ta upp övergreppen med släkten, snarare än med rättsväsendet. Det är offret som äger den frågan. Domstolen ska inte ha synpunkter på det.

Av rapporteringen i olika medier (DN, SvD, Aftonbladet) framgår tydligt att en nämndeman och domaren ville fälla, och de skriver så i sitt skiljaktiga yttrande i domen. Men två nämndemän ville fria, och vid “oavgjort” blir det friande dom. Så ser vårt system ut. Inget konstigt i det.

Dessa domskäl får stå för de berörda nämndemannen. Men självfallet kommer det även att smitta av sig på domstolen och på det parti som har utsett just dessa nämndemän.

Jag tycker egentligen att det här är väldigt olyckligt. Centerpartiet har på olika nivåer tagit tydligt avstånd från nämndemännens agerande. Det är bra. De vet hur kommunikation sköts i kriser. Det framstår tydligt som att åtgärder kommer att vidtas, och sådana kan vi nog vänta inom en väldigt kort framtid. Det är också bra.

Sågningen av domaren i fallet är smått episk:

“Det här var de skäl som två av nämndemännen framförde för att fria mannen, jag kan inte gärna hitta på några andra domskäl.”

Jag kan inte läsa den meningen som något annat än att den rättsligt lärda i sammanhanget tvår sina händer från det uppenbart rättsskeva som har hänt här. Jag förstår henne.

Är den här händelsen skäl att ifrågasätta nämndemannasystemet som helhet?

Det har redan inträffat. På sociala medier och i debattartiklar tas olika problem med nämndemannasystemet upp. Men här kommer ett annat problem in. Vi kan kalla det Lex Zhivago:

Det är ofta lättare att enas kring vad som är fel i nuvarande system än om vad som bör ersätta det nuvarande. Att rasera det vi har innan vi har kommit fram till vad vi vill ha i stället är farligt. För det är ofta mycket, mycket svårare att enas i den senare frågan.

• Är det rimligt att kräva genomgången utbildning av lekmän som vill bli nämndemän? Ja, det är obligatoriskt sedan 2016.
• Ska de politiska partierna eller Domstolsverket stå för en sådan utbildning?
• Ska vi ha ett jurysystem, som i USA? Med slumpvis utvalda jurydeltagare?
• Ska vi ha en partssammansatt jury? Det har vi haft tidigare, i tryckfrihetsmål. (Även idag har vi jury i mål som rör tryck-/yttrandefrihet, men med politiskt utsedda jurydeltagare)
• Ska vi ha enbart rättsligt lärda domare även på den primära rättsliga nivån?

Miljöpartiet i Uppsala har en obligatorisk utbildning för dem som vill bli nämndemän. Enbart någon av dem som har genomgått den kan enligt beslut i lokalavdelningen utses till nämndeman. Hos oss råkar det vara en mycket kompetent jurist med egen domarerfarenhet som håller den utbildningen. Det fungerar bra, för oss.

Låt oss gärna diskutera vad som är problematiskt i dagens nämndemannasystem i stort, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Men låt den diskussionen ta tid, och eventuella slutsatser dras först när vår affekt – fullt förståelig sådan – har lagt sig.

Det vore ett gott utfall av denna djupt upprörande händelse. Samt naturligtvis att hovrätten korrigerar det felaktiga domslutet. Och att domstolen entledigar de berörda nämndemännen från sina uppdrag.