Under helgen har jag läst (lyssnat) till Svetlana Aleksijevitjs böcker “Kriget har inget kvinnligt ansikte” och “De sista vittnena“. Dessa två böcker utgör de två första delarna av totalt fem, i författarens stora verk “Utopins röster – Historien om den röda människan“. Hon fick Nobelpriset i litteratur 2015, ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Jag lyssnar på dessa böcker, inlästa på engelska av personer med ryska (vitryska? ukrainska?) som modersmål. Det ger en verklighetstrogen brytning på engelska, och behagligt korrekta uttala av person- och ortsnamn. Sådant är mycket viktigt för mig som gammal lingvist.

Det är ett monumentalt verk som Aleksijevitj har åstadkommit, kan jag säga redan efter att ha läst dessa två böcker. Det hon har gjort är att intervjua i den första boken kvinnor och i den andra boken barn, och dela deras erfarenheter av Rysslands deltagande i det som du och jag kallar Det andra världskriget, men som för ryssar är känt som Det stora fosterländska kriget. För Rysslands del inleddes kriget 22 juni 1941, inte 1 september 1939. Dessförinnan var Ryssland engagerat i “Det finländska kriget”, alltså det vi känner som Vinterkriget.

Trots att kriget från ryskt perspektiv var kortare än i övriga Europa så är det svårt att begripa de oerhörda umbäranden som Sovjetunionens folk utsattes för under dessa år. Av antalet dödade soldater under andra världskriget var drygt hälften sovjetiska soldater. Av det totala antalet dödade var knappt 40 % från Sovjetunionen.

De berättelser som har framkommit före Aleksijevitj har nästan uteslutande varit männens historier. Därtill kraftigt tillrättalagda, för att passa ett heroistiskt politiskt narrativ. Det Aleksijevij har gjort i sina böcker är att ge tidigare tysta röster en taleskvinna, en kanal att göra sina historier hörd.

Historierna är mer oförblommerade än krigshistorier brukar vara. Här blandas känslor med fakta, mänsklighet sida vid sida med monstruositet, heroism och rädsla, umbäranden och fantastiska berättelser om vad människor är kapabla att göra när vi måste. Vad ryssar, vitryssar, ukrainare, rutener, judar, zigenare, tatarer och en rad andra folkslag är kapabla att göra.

Helt ärligt är jag väldigt tveksamma till om vi svenskar – om jag själv – skulle klara en bråkdel av allt det jag får lyssna till i dessa historier. Det är svårt att ens göra sig en bild av det som berättas, trots vittnesmålens ord.

En del tycker säkert att hennes berättelser minskar hjältemodet hos individer och hos Sovjetunionens folk som kollektiv. Jag får ett rakt motsatt intryck. Storheten i det som åstadkoms på östfronten under Det stora fosterländska kriget får kött och blod av Aleksijevitjs böcker på ett helt annat sätt än av de tillrättalagda historier jag tidigare hört och läst.

Detta krig påverkar de involverade ländernas folk ännu idag, och det blir lättare efter denna läsning att förstå varför. Jag kan förstå varför Rysslands folk är villigt att ta till drastiska åtgärder för att slippa återuppleva de erfarenheter man gjorde på 1940-talet. Detta gäller ju i högsta grad landets president, på ett rent personligt plan. Hans familj bodde i Leningrad under den 28 månader långa belägringen av staden. En äldre bror dog under den, hans far sårades svårt i kriget, mormodern dödades av tyskar och flera morbröer försvann vid fronten.

Är “Utopins röster” stor litteratur? En del har ifrågasatt om Aleksijevitj närmast journalistiska gärning utgör god litteratur. Stor litteratur säger något mer än bara om författaren. Den säger något om livet, om den mänskliga erfarenheten, vad det innebär att vara människa. För min del är det ingen tvekan. Svetlana Aleksijevitj är en synnerligen värdig nobelpristagare.