Jag börjar alltmer jämföra dagens läge i samhället med en krigsekonomi. President Macron talar om att 🇫🇷 befinner sig i krig. Men i krig stänger man ju inte ner hela samhället. Väsentliga samhällsfunktioner måste fortfarande rulla. Nu talar vi bara om sjukvården. Resten av samhället tvärbromsar till stillastående.

Vilka blir långtidskonsekvenserna av de åtgärder som nu vidtas? SAS permitterar 90 % av sin personal. Volvo stänger ner samtliga fabriker i Frankrike. Taxichaufförer står utan kunder. Kollektivtrafiken tappar en väsentlig andel av sina passagerare.

Inom kort kommer företag att gå i konkurs. Jag killgissar att RyanAir kommer att bli ett av de första. Och helt ärligt kommer jag inte att gråta några tårar över just det företaget. Men hur länge klarar sig SAS? Volvo? SJ? Hur kompenserar vi tappet för våra regionala bolag inom kollektivtrafiken?

Vi har under de senaste åren pratat en hel del om ett hållbart eller resilient samhälle. Hur ställer vi om vårt samhälle i dessa dagar? Inför ett hot som vi inte ens kunde föreställa oss för några månader sedan? Faktiskt talar jag då inte om viruset som sådant. Utan om de efterverkningar som SARS-CoV-2 får för våra ekonomier, våra samhällssystem, vår sociala infrastruktur.

SARS-CoV-2 är ett virus som för känsliga individer kan innebära döden. För de allra flesta av oss medför det inte värre än en rejäl förkylning.

Vem hade kunnat ana att ett litet virus skulle kunna kasta oss in i en depression? För det är dit tangentens riktning pekar just nu.