Twitter och sociala medier kan vara bra på många sätt, men för att få till stånd en meningsfull dialog börjar jag alltmer tvivla på deras potential.

Jag får en fråga på Twitter om jag inte är rädd för Feministiskt Initiativ, då de är emot fackföreningar. Jag ska vara ärlig och medge att jag inte har läst deras partiprogram, så jag kan inte svara detaljerat på den frågan.

Det jag vet om Feministiskt Initiativ är att de konsekvent lyfter fram ojämlikheten mellan könen, och orimligheten av att vi i Sverige år 2014 fortfarande har så påtagligt olika möjligheter för män och kvinnor att göra det som de vill och bli allt det som de är ämnade att bli som människor. I mina ögon kan det inte vara något dåligt.

Blotta existensen av ett parti som på det sättet lyfter en viktig fråga tvingar alla andra politiska partier, inklusive mitt eget, att prata om ojämlikhet. Det är bra.

Jag anser att vi i Miljöpartiet har en väldigt bra politik på jämställdhets- och likabehandlingsområdet. Det är ett av våra tre kärnområden. Alla som funderar på att rösta på F! har god anledning att också överväga att lägga en röst på Miljöpartiet.

Har F! en ekonomisk politik som jag stödjer? Nej, de har de inte. Den verkar i alltför hög utsträckning vila på samma principer som socialismens ideologi, och jag är inte socialist.

Ser jag F! som ett politiskt hot? Nej, det gör jag inte. Oavsett om F! kommer in i EU-parlamentet och/eller Riksdagen så kommer inte deras ekonomiska politik att få något avgörande inflytande på EU, Sverige eller min egen vardag. All uppmärksamhet kring F! kommer däremot att få ett positivt (=minskade) inflytande på ojämlikheten, och det välkomnar jag.